Satan var till hands, för att inge Abraham tanken, att han måste ha tagit miste; ty den gudomliga lagen bjuder: "Du skall inte mörda", och Gud kunde ej fordra, att han skulle göra det, som Han en gång förbjudit. Abraham gick utanför tältet och blickade upp på den klara, molnfria himlen samt erinrade sig det nästan femtio år förut givna löftet, att hans säd skulle bli lika oräknelig som stjärnorna. Hur kunde löftet bli uppfyllt genom Isak, om han nu skulle dödas! Abraham frestades till att tro, att han misstagit sig. I sin ovisshet och ångest böjde han sig ned till jorden och bad ivrigare, än han någonsin bett förut, om att få någon bekräftelse på befallningen, i fall han måste utföra denna förfärliga plikt. Han erinrade sig änglarna, som hade blivit utsända, för att för honom kungöra Guds beslut, att förgöra Sodom och som meddelade honom löftet om denne son Isak, och han gick till platsen, där han flera gånger hade träffat de himmelska sändebuden. Han hoppades på, att åter möta dem samt erhålla vidare vägledning i saken; men ingen kom till hans hjälp. Abraham tycktes vara inhöljd i mörker; men Guds bud ljöd i hans öron: "'Ta din ende son, honom som du älskar, Isak". Detta bud måste hörsammas, och han vågade inte dröja längre; dagen var nära att randas, och han måste bege sig i väg.