Han återvände nu till sitt tält och gick till den plats, där Isak låg försänkt i ungdomens och oskuldens djupa och stilla sömn. Fadern betraktade en stund sin älskade sons ansikte och vände sig sedan darrande bort. Han gick till Sara, som också sov. Skulle han väcka henne, så att hon än en gång kunde få omfamna sitt barn? Skulle han omtala Guds befallning för henne? Han längtade efter, att få avbörda sitt hjärta för henne och dela med henne detta förskräckliga ansvar; men fruktan för, att hon kunde hindra honom, höll honom tillbaka. Isak var hennes glädje och stolthet; hennes liv var sammanbundet med hans, och moderns kärlek kunde vägra, att ge honom till offer.