Denna dag – den längsta, som Abraham någonsin genomlevat – nalkades sakta sitt slut. Medan hans son och de unga männen sov, tillbringade han natten i bön. Han hyste ännu den förhoppningen, att någon himmelsk budbärare skulle komma för att säga, att prövningen var nog och att ynglingen kunde återvända oskadad till sin mor. Men ingen lindring gavs för hans plågade själ. En till lång dag, en till natt i ödmjukhet och bön, medan budet, som skulle göra honom barnlös, ständigt ringde i hans öron. Satan sökte, att inge honom tvivel och otro; men Abraham motstod hans antydningar. När de var färdiga, att börja den tredje dagens resa, såg patriarken, då han vände sig mot norr, det utlovade tecknet: en sky av härlighet, som svävade över Moria Berg, och han visste, att rösten, som hade talat till honom, var från himmelen.