De byggde nu ett altare på den plats, som blivit bestämd därtill, och lade veden på det. Sedan framställde Abraham med darrande röst det gudomliga budskapet för sin son. Isak hörde med fasa och fruktan kungörelsen om sitt öde; men han gjorde inte något motstånd. Han kunde ha undgått sitt öde, om han hade velat göra det; ty den av sorg nedtryckte gamle mannen, uttröttad av de tre förskräckliga dagarnas själskamp, kunde inte ha motsatt sig den kraftfulle ynglingens vilja. Men Isak hade från barndomen blivit uppfostrad till, att visa tillitsfull lydnad, och då Guds beslut framställdes för honom, underkastade han sig beredvilligt. Han delade sin fars tro, och han ansåg det en ära, att bli kallad att ge sitt liv som offer åt Gud. Han sökte känslofullt, att lindra sin fars sorg och att hjälpa hans kraftlösa händer att knyta de band, som skulle hålla honom fast vid altaret.