Hagar kände sig smickrad över den ära, som hennes nya ställning som Abrahams hustru medförde, och då hon hoppades att bli moder för det stora folk, som skulle härstamma från honom, blev hon stolt och skrytsam samt behandlade sin husmor med förakt. Ömsesidigt avund störde det en gång lyckliga hemmets frid. Abraham, som måste lyssna till bägges klagomål, sökte förgäves, att återställa endräkten. Fastän han hade äktat Hagar på Saras ivriga anhållan, sökte denna nu att lägga hela skulden på honom. Hon önskade, att driva bort sin medtävlarinna, men Abraham tillät henne inte att göra det; ty Hagar skulle bli hans barns mor, och han hoppades i sitt hjärta, att detta barn skulle bli löftets son. Hon var likväl Saras tjänarinna, och han lät henne fortfarande stå under sin husmors uppsikt. Hagars stolta anda kunde inte tåla den stränga behandling, som hennes övermod hade framkallat. "Saraj bestraffade henne, men då rymde hon."