Abrahams stora troshandling framstår som ljuset från ett fyrtorn, vilket i alla efterföljande tidsåldrar lyser upp Guds tjänares stig. Han sökte inte att undandra sig, att göra Guds vilja. Under de tre dagarnas resa hade han tillräcklig tid, för att överväga saken och att tvivla på Guds ord, om han varit böjd för att göra det. Han kunde ha tänkt, att om han dödade sin son, skulle man betrakta honom som mördare, en annan Kain, samt på grund därav förkasta och förakta hans undervisning, och att han härigenom skulle bli hindrad från, att göra gott mot sina medmänniskor. Han kunde ha invänt, att hans ålder borde befria honom från att lyda. Men patriarken tog ej sin tillflykt till någon av dessa ursäkter. Abraham var en människa av samma natur som vi, men han stannade inte för att fråga, hur löftet skulle kunna uppfyllas, i fall Isak bleve dödad. Han stannade inte, för att resonera med sitt lidande hjärta. Han visste, att Gud är rättvis och rättfärdig i alla Sina krav, och han lydde budet bokstavligen.