Gud befallde Abraham, att döda sin son, för att inskärpa evangelii verklighet i hans sinne, såväl som för att pröva hans tro. Den själsångest han utstod under den förskräckliga prövningens mörka dagar tilläts, för att han av egen erfarenhet skulle kunna göra sig en föreställning om det stora offer, som den oändlige Guden har gjort för människans återlösning. Ingen annan prövning kunde ha förorsakat Abraham en sådan smärta, som offrandet av hans son gjorde. Gud överlämnade Sin Son åt en smärtsam och neslig död. Änglarna, som beskådade Guds Sons förödmjukelse och själsångest, tilläts inte att träda emellan, som i fallet med Isak. Ingen röst fick ropa: "Det är nog." Härlighetens Konung gav Sitt liv, för att frälsa det fallna människosläktet. Vilket bättre bevis kan ges på Guds oändliga barmhärtighet och kärlek? "Han, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, hur skall han inte också skänka oss allt med honom?" – Romarbrevet 8:32 (Reformations-Bibeln).