Då Abraham var nära ett hundra år gammal, upprepades löftet om en son åt honom, med den försäkran, att den kommande arvingen skulle bli Saras barn. Men Abraham uppfattade inte ännu löftet. Hans tankar vändes genast till Ismael, ty han höll fast vid tron, att Guds nådiga beslut skulle uppfyllas genom honom. Av kärlek till sin son, utropade han: "'Måtte Ismael få leva i ditt hägn!'" Löftet framställdes åter i ord, som ej kunde misstydas: "'Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund". Gud uppmärksammade likväl faderns bön. "Vad Ismael angår ", sade han, "har jag hört din bön: jag skall välsigna honom . . . och jag skall göra honom till ett stort folk."