Genom Isaks födelse uppfylldes, efter en levnadslång väntan, Abrahams och Saras innerligaste förhoppningar, och stor glädje rådde i deras tält. Men denna händelse omstörtade Hagars ärelystna planer. Alla personer i lägret hade betraktat Ismael, vilken nu var en yngling, som arvingen till Abrahams förmögenhet och till de välsignelser Gud hade lovat hans efterkommande. Nu blev han oförmodat undanskjuten, och i sin missräkning hatade mor och son Saras barn. Den allmänna glädjen förvärrade deras avundsjuka, till dess Ismael öppet vågade att driva gäck med arvingen till Guds löfte. Sara insåg, att Ismaels häftiga lynne ständigt skulle förorsaka oenighet, och hon vände sig till Abraham samt bad honom om, att driva bort Hagar och Ismael från lägret. Detta förorsakade patriarken mycket bekymmer. Hur kunde han visa bort sin son Ismael, som han ännu högt älskade? I sin rådvillhet bad han enträget om gudomlig ledning. Genom en helig ängel uppmanade Herren honom, att uppfylla Saras begäran, och hans kärlek till Ismael eller Hagar borde ej få hindra honom, ty endast på det sättet kunde han återställa endräkten och glädjen i sin familj. Och ängeln gav honom det tröstrika löftet, att fastän Ismael var skild från sin fars hem, skulle inte Gud överge honom, utan bevara hans liv och göra honom till stamfader för ett stort folk. Abraham lydde ängelns ord, men det skedde icke utan svår smärta. Fadern kände djup hjärtesorg, då han sände bort Hagar och sin son.