Isak, som förlitade sig på sin fars vishet och tillgivenhet, var nöjd med att anförtro saken åt honom, övertygad som han var om, att Gud Själv skulle leda honom i det gjorda valet. Patriarken riktade tanken på sina släktingar i landet Mesopotamien. Fastän dessa ej var helt fria från avgudadyrkan, hade de dock kunskap om den sanne Guden och Hans tillbedjan. Isak skulle inte lämna Kanaan, för att bo hos dem, men det kunde hända, att man bland dem kunde finna en kvinna, som ville lämna sitt hem och förena sig med honom i, att uppehålla den levande Gudens rena dyrkan. Abraham anförtrodde denna viktiga sak till "den äldste bland sina tjänare", en gudfruktig, erfaren man, som ägde god omdömesförmåga samt länge och troget tjänat honom. Han lät sin tjänare avlägga en högtidlig ed inför Herren, att han inte skulle ta en hustru åt Isak av kananéernas döttrar, utan välja en jungfru ur Nahors familj i Mesopotamien. Han bad honom särskilt om, att inte föra Isak dit. Om man inte kunde finna en kvinna, som ville lämna sin släkt, skulle budbäraren vara befriad från sin ed. Patriarken uppmuntrade honom i hans svåra och grannlaga företag med försäkran om, att Gud skulle kröna hans uppdrag med framgång. "Herren, himlens Gud", sade han, "som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land . . . han skall sända sin ängel framför dig".