Budbäraren begav sig i väg utan dröjsmål. Han tog med sig tio kameler för sina medresenärers bruk och för bröllopsgästerna, som troligen skulle komma att återvända med honom. Han tog även med gåvor åt den tillämnade hustrun och hennes väninnor. Den långa vägen gick förbi Damaskus och vidare till de fruktbara slätterna, som omger Österlandets stora flod. Då budbäraren kom till Harran, "Nachors stad", stannade han utanför muren i närheten av brunnen, varifrån stadens kvinnor hämtade vatten om aftonen. Oroliga tankar fyllde nu hans sinne. Viktiga följder, inte bara för hans herres hus, utan för framtida släkter, skulle komma av det val han gjorde. Hur skulle han klokt kunna välja bland främlingar? Han erinrade sig Abrahams ord om, att Gud skulle sända Sin ängel med honom, samt bad ivrigt om tydlig ledning. Han hade varit van vid, att i sin herres familj ständigt se och visa vänlighet och gästfrihet, och han bad nu om att den jungfru, som Gud hade valt ut, skulle göra sig känd genom en vänlighetsbetygelse.