Under sin ångestfulla natt vid Jabbok, då snar undergång tycktes vänta honom, hade Jakob lärt sig inse, hur fåfäng människans hjälp är, hur osäker all förtröstan på mänsklig makt är. Han insåg, att hans enda hjälp måste komma från Gud, mot vilken han hade syndat så svårt. Hjälplös och ovärdig, vädjade han till Guds löfte om nåd till ångerfulla syndare. Detta löfte var hans försäkran om, att Gud skulle förlåta och ta emot honom. Himmelen och Jorden kunde snarare förgås, än det ordet förfelas. Det var detta, som höll honom uppe under den förskräckliga striden.