Men tjänarna återvände med underrättelsen, att Esau nalkades med fyra hundra män, och de medförde inget svar på det vänliga budskapet. Det verkade helt säkert, att han kom för att hämnas. Stor bestörtning rådde i lägret. "Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro." Han kunde inte gå tillbaka, och han fruktade för att gå framåt. Hans obeväpnade och värnlösa sällskap var helt och hållet oberett på ett fientligt anfall. Han delade det därför i två läger, så att om det ena bleve angripet, kunde det andra få tillfälle att undkomma. Han sände rikliga skänker av kreatur ur sina stora hjordar till Esau, jämte ett vänligt budskap. Han gjorde allt, som stod i hans förmåga, för att gottgöra orättvisan mot sin bror samt för att avvända den hotande faran, och sedan bad han under förödmjukelse och ånger om gudomligt beskydd: "Herre, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl. Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen."