Efter Adams skapelse ställdes varje levande djur fram inför honom, för att han skulle ge det ett namn. Han såg, att varje djur hade fått en medhjälpare, en partner, men "han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp." Och "Gud sade: 'Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." Människan skapades inte till att vistas i ensamhet, utan hon skulle bli ett sällskapligt väsen. De sköna scenerna och de behagliga sysselsättningarna i Eden skulle inte ha kunnat göra människan fullkomligt lycklig, om hon ej hade haft sällskap. Inte ens samvaron med änglarna kunde ha tillfredsställt hennes längtan efter sympati och umgänge med jämlikar. Det fanns ingen av samma natur, som hon kunde älska, och av vilken hon kunde bli älskad tillbaka.