De for åter till Egypten och trädde fram inför Josef. Då hans blick föll på Benjamin, hans egen mors son, blev han djupt rörd. Han dolde likväl sin sinnesrörelse och befallde, att de skulle föras till hans hus samt att man skulle vidta förberedelser, så att de kunde äta middag hos honom. När bröderna fördes in i ståthållarens palats, blev de väldigt bestörta; ty de fruktade, att de måste avlägga räkenskap för pengarna, som de funnit i sina säckar. De tänkte, att de avsiktligen hade blivit lagda där, så att man hade anledning att göra dem till slavar. I sin nöd rådfrågade de sig med uppsyningsmannen i huset. De omtalade för honom händelserna, som var förknippade med deras besök till Egypten, och de framställde som bevis på sin oskuld, att de hade fört tillbaka pengarna, som de funnit i sina säckar, samt även andra pengar att köpa föda för, och de tillade: "Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.'" Mannen svarade: "'Ni kan vara lugna', sade han. 'Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.'" Deras ängslan försvann, och när Simon, som hade blivit släppt ur fängelset, kom in till dem, tyckte de, att Gud förvisso varit nådig mot dem.