I sin svåra själsnöd steg Juda fram till ståthållaren och utropade: "'Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like." Han beskrev med rörande vältalighet, hur fadern sörjde över Josefs förlust, och hur ogärna han lät Benjamin följa med dem till Egypten, då han var den ende återstående sonen efter sin mor Rakel, som Jakob så högt älskade. "Om jag", sade han, "kommer hem till min far, och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi kommer att driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ned i dödsriket. Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far."