Jakobs ögon var svaga av ålder, och han hade icke märkt de unga männens närvaro; men nu, då han blev varse deras gestalter, sade han: "'Vilka är detta?'" När hans fråga blivit besvarad, tillade han: "Kom hit med dem hit till mig', sade Israel, 'så får jag välsigna dem.'" De gick då till honom och patriarken omfamnade dem samt kysste dem, varefter han högtidligt lade sina händer på deras huvuden, medan han uttalade välsignelsen: "Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som har varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn." Ingen anda av självberoende, ingen förtröstan på mänsklig makt eller förslagenhet visade sig nu. Gud hade bevarat och uppehållit honom. Ingen klagan över de onda dagarna i det förflutna hördes. Han ansåg ej längre dessa prövningar och sorger vara sådant, som gått ut över just honom. Han erinrade sig blott den nåd och barmhärtighet han blivit bevisad av Herren, som hade varit med honom under hans pilgrimsfärd.