De tre dagar, som de satt i egyptiskt fängelse, var fulla av bekymmer, ty bröderna tänkte på sitt livs synder. Om de inte kunde skaffa dit Benjamin, skulle de säkert dömas som spioner, och de hade föga hopp om, att kunna förmå sin far till, att skilja sig från Benjamin. På den tredje dagen lät Josef ställa fram sina bröder inför sig. Han vågade inte hålla dem kvar längre; ty hans far och de familjer, som var med honom, led möjligen redan brist på föda. "'Om ni gör som jag säger", sade han, "skall ni få leva – jag fruktar Gud. Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. Sedan tar ni med er yngste broder till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.'" De beslöt sig för, att anta detta förslag, fastän de sade sig äga ringa hopp om, att deras far ville låta Benjamin återvända med dem. Josef hade samtalat med dem genom en tolk, och då de ej tänkte, att ståthållaren förstod dem, samtalade de obehindrat med varandra i hans närvaro. De anklagade sig själva för sitt bemötande mot Josef: "'Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var; han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.'" Ruben, som hade gjort upp planen, för att rädda honom vid Dotan, tillade: "'Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.'" Josef, som hörde på, kunde inte behärska sina känslor, utan gick ut och grät. Då han kom tillbaka, befallde han, att Simeon skulle bindas inför dem och åter sättas i fängelse. Simeon hade varit upphovsmannen till och ledaren i den grymhet, som de hade utövat mot sin bror, och på grund härav föll lotten på honom.