Israeliterna hade redan blivit väldigt talrika; de "var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev så talrika att hela landet uppfylldes av dem." Tack vare Josefs faderliga omsorg och den kungs nåd, som då regerade i landet, hade de hastigt brett ut sig över det. Men de hade förblivit ett särskilt släkte och hade ej antagit några av de egyptiska sederna eller religionsbruken; och deras stora antal uppväckte nu kungens och folkets fruktan, att de i händelse av krig kunde förena sig med Egyptens fiender. Men det var ej fördelaktigt för dem, att förvisa Israels barn ur landet. Många av dem var skickliga och förståndiga arbetare, och de bidrog betydligt till att öka landets rikedom; kungen behövde sådana arbetare vid uppförandet av sina ståtliga palats och tempel. Han satte dem följaktligen i samma ställning som egyptierna, vilka hade sålt sig själva och sina bosättningar till kronan. Man satte snart uppbördsfogdar över dem, och de kom i fullständigt slaveri. "Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten, all denna slavtjänst som de tvingades till." "Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig".