Modern lyckades att dölja barnet i tre månader; men när hon insåg, att hon ej längre tryggt kunde bevara det, tillredde hon en liten ark av rör, som hon gjorde vattentät, genom att bestryka den med jordbeck och harts, samt lade barnet däri och ställde arken i vassen vid flodstranden. Hon vågade inte stanna och bevaka sonen av fruktan för, att barnets och hennes eget liv därigenom skulle sättas i fara; men hans syster Mirjam dröjde i närheten, synbarligen likgiltig, men ängsligt vaktande för att se, vad som skulle hända hennes lillebror. Och det var andra, som vaktade. Modern hade i en allvarlig bön överlämnat sitt barn åt Guds omvårdnad, och osynliga änglar svävade över dess anspråkslösa viloplats. Änglar ledde Faraos dotter dit. Den lilla korgen väckte hennes nyfikenhet, och då hon såg det vackra barnet inuti den, förstod hon genast hela förhållandet. Barnets tårar väckte hennes medlidande, och hon hyste deltagande för den okända modern, som på detta sätt sökte, att rädda sitt älskade barns liv. Hon beslöt, att gossen skulle räddas, och hon ville adoptera honom som sin egen son.