Men Faraos hjärta blev än mer förhärdat. Herren sände nu ett bud till honom och sade: "Denna gången skall jag låta alla mina plågor drabba dig själv och över dina tjänare och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. . . . Men jag har skonat dig för att visa dig min makt". Härmed menas inte, att Gud hade låtit honom leva för denna saks skull, utan Hans försyn hade lett händelserna så, att han upphöjdes på tronen vid samma tid, som blivit bestämd för Israels barns befrielse. Trots att denne övermodige tyrann hade förverkat Guds nåd genom sina brott, hade likväl hans liv blivit bevarat, för att Herren på grund av hans halsstarrighet kunde visa Sina under i Egyptens land. Guds försyn bestämmer händelsernas gång. Han kunde ha upphöjt på tronen en barmhärtig kung, som inte skulle ha vågat att motsätta sig den gudomliga maktens uppenbarelser. Men då hade inte Herrens beslut blivit utförda. Han hade låtit Sitt folk utstå egyptiernas grymhet och förtryck, för att det inte skulle bli bedraget angående avguderiets förnedrande inflytelse. I sitt handlingssätt mot Farao uppenbarade Herren Sitt hat till avguderiet och Sitt beslut, att straffa grymhet och förtryck.