Plötsligt utbredde sig över landet ett mörker, som var så tjockt och svart, att man tycktes kunna "ta på det.'" Folket berövades inte bara ljuset, utan luften blev så tryckande, att det var svårt att andas. "Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust." Solen och Månen dyrkades av egyptierna, och folket samt dess gudar blev genom detta hemlighetsfulla mörker bestraffade på samma sätt av den makt, som hade åtagit sig slavarnas sak.* Men även om denna straffdom var så fruktansvärd, var den likväl ett bevis på Guds medlidsamhet och Hans ovillighet att förgöra. Han ville låta folket få tid till, att betänka sina synder och bättra sig, innan Han förde över det den sista och förfärligaste av plågorna.
* Se Bihang, Anmärkning 2.