Men de reste tre dagar utan att finna något vatten; och förrådet, som de tagit med sig, var uttömt. De hade inget att släcka sin häftiga törst med, då de tröttsamt släpade sig fram över de av Solen förbrända slätterna. Moses, som var bekant med denna trakt, visste att vattnet vid Mara, den närmaste uppehållsorten, där brunnar fanns, var obrukbart. Det kände de andra inte till. Han gav med stor ängslan akt på den ledsagande molnstoden och med ett bekymmersfullt hjärta hörde han det glada ropet: "vatten, vatten!" skalla utefter linjen. Män, kvinnor och barn begav sig skyndsamt och med glädje till brunnen, men oförmodat hördes ett ångestrop från skaran – vattnet var bittert.