Sedan israeliterna hade lämnat öknen Sin, slog de läger i Refidim. Där fanns inget vatten, och åter tvivlade de på Guds försyn. I sin blindhet och förmätenhet gick folket till Moses och "krävde att han skulle skaffa dem vatten." Men hans tålamod sviktade icke. "'Varför anklagar ni mig?'", sade han. "'Varför sätter ni Herren på prov?'" De utropade i vredesmod: "'Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?'" När de hade blivit så rikligt försedda med föda, kom de med blygsel ihåg sin otro och sitt knorrande samt lovade, att förtrösta eller lita på Herren i framtiden; men de glömde snart sitt löfte och bröt det vid första trosprövning, som uppkom. Molnstoden, som ledde dem, tycktes skyla en förfärlig hemlighet. Och Moses – vem var han, frågade de, och vilken avsikt kunde han ha med, att föra dem ut ur Egypten? Deras hjärtan fylldes av misstankar och tvivel, och med djärvhet beskyllde de Moses för, att han hade för avsikt, att genom lidande och svårigheter döda dem och deras barn, för att kunna berika sig med deras ägodelar. Under inflytandet av sitt raseri och sin förbittring, stod de i begrepp, att stena honom.