En annan fara hotade nu israeliterna. På grund av deras knorrande emot Herren, tillät Han deras fiender att anfalla dem. Amalekiterna – en grym, krigisk stam, som bodde i den trakten – drog ut och dödade dem, som av trötthet och utmattning hade blivit efter huvudskaran. Moses, som visste, att de flesta av folket ej var stridsdugliga, sade till Josua att ur de olika stammarna välja ut en trupp soldater och följande dag föra dem mot fienden. Själv skulle han ställa sig på en upphöjd plats i närheten, med Guds stav i handen. Josua gjorde detta och angrep fienden följande dag med sin skara, medan Moses, Aron och Hur befann sig på en kulle, varifrån de kunde överblicka stridsfältet. Med armarna uträckta mot himmelen och med Guds stav i sin högra hand, bad Moses för Israels härs framgång. Under stridens fortgång iakttog man, att när hans händer var uppräckta, hade Israel överhanden, men att när han sänkte dem, fick fienden övermakten. När Moses tröttnade, höll Aron och Hur upp hans händer, ända till dess Solen gick ned. Då blev fienden besegrad.