Folket bröt nu upp ifrån Refidim och följde åter molnstodens rörelser. Deras väg hade gått tvärs över kala slätter, branta höjder och genom trånga bergpass. Ofta, då de tågade genom sandöknarna, hade de sett skrovliga berg framför sig, som liknade ofantligt stora fästningsverk, vilka blivit uppförda tvärs över deras väg och tycktes hindra vidare framträngande. Men då de närmade sig, såg de öppningar här och där i bergsmuren, och bortom denna visade sig en annan slätt för deras blickar. De fördes nu genom ett av dessa djupa, steniga pass; och det var en härlig och intrycksfull anblick – emellan klipporna, som höjde sig tiotals meter på vardera sidan, rörde sig i en levande ström, så långt som ögat kunde skåda, Israels härskara med sina boskapshjordar. Och nu reste sig berget Sinai inför dem i sitt högtidliga majestät. Molnstoden stannade över dess topp, och folket reste sina tält på den nedanför liggande slätten. Här skulle israeliterna vistas under nästan ett års tid. Om natten utgjorde eldstoden en borgen för, att de stod under gudomligt beskydd, och medan de var försänkta i sömn, föll brödet från himmelen sakta över lägret.