De hade inte ännu lidit någon hunger; de hade allt de behövde för ögonblicket, men de hyste fruktan för framtiden – de kunde inte förstå, hur dessa stora folkskaror skulle finna sitt uppehälle i öknen, och de föreställde sig, att deras barn skulle dö av hunger. Herren tillät, att de blev utsatta för svårigheter och att deras proviantförråd blev knappt, så att de skulle vända sig till Honom, som dittills hade varit deras befriare. Om de ville åkalla Honom i sin nöd, skulle Han fortfarande ge dem tydliga bevis på Sin kärlek och omsorg. Han hade lovat, att om de ville lyda Hans bud, skulle ingen sjukdom angripa dem; och de visade en syndig otro, då de föreställde sig, att de eller deras barn skulle dö av hunger.