Gud hade lovat att vara deras Gud, att göra dem till Sitt folk och att föra dem till ett rikt och gott land; men de var färdiga att förlora modet vid varje hinder, som de stötte på under resan till detta land. Han hade på ett underbart sätt fört dem ut ur slaveriet i Egypten, för att Han skulle kunna upphöja och förädla dem samt ge dem ett aktat namn på Jorden. Men det var nödvändigt för dem, att de skulle möta svårigheter och lida nöd. Gud förde dem ur ett tillstånd av förnedring och utbildade dem till, att inneha en hedersvärd plats ibland andra folk samt att erhålla viktiga och heliga befattningar. Hade de ägt en sann tro på Honom i allt, som Han hade utfört för deras räkning, skulle de gärna ha utstått obekvämligheter, brister och även verkligt lidande. Men de var ej villiga, att förtrösta på Herren, om de inte ständigt såg bevis på Hans makt. De glömde sin bittra träldom i Egypten. De glömde Guds godhet och makt, som Han uppenbarade för deras skull, då Han befriade dem ur träldomen, de glömde, att deras barn hade blivit skonade, när mordängeln dödade alla förstfödda i Egypten. De glömde den stora uppenbarelsen av Guds kraft vid Röda Havet. De glömde, att när de i trygghet hade gått igenom vattnet på den väg, som blivit öppnad för dem, hade deras fienders härar, som sökt följa dem, blivit begravna av havets vatten. De tänkte på och förnam blott sina förhandenvarande olägenheter och prövningar; och i stället för att säga: "Gud har uträttat stora ting för oss; ty fastän vi förut var slavar, gör Han nu ett stort folk av oss", talade de om sitt lidande och undrade, när deras tröttsamma resa skulle sluta.