Många skådar tillbaka på israeliterna och förundrar sig över deras otro och knot, medan de tycker, att de själva inte skulle ha varit så otacksamma. Men när deras tro prövas, även i ringa saker, visar de ej större tro eller tålamod, än Israels barn gjorde. När de bringas i trångmål, knotar de över förfaringssättet, som Gud brukar, för att luttra dem. Många, som har allt vad de för närvarande behöver, förlitar sig dock ej på Gud för framtiden, utan de känner en ständig fruktan för, att de kanhända skall bli försatta i armod och deras barn komma att lida nöd. Några förväntar sig alltid, att något ont skall inträffa, eller förstorar sina verkliga svårigheter, så att de ej kan upptäcka de många välsignelser, vilka borde väcka tacksamhet hos dem. De hinder, som möter dem på vägen, borde leda dem till, att söka hjälp hos Gud, vilken allena kan skänka styrka. I stället skiljer de dem från Honom, eftersom de uppväcker oro och knot.