När Moses bad för Israel, glömde han sin fruktan i sin stora iver och kärlek för dem, för vilka han, som ett redskap i Guds händer, uträttat så mycket. Herren lyssnade till hans försvar och beviljade hans oegennyttiga bön. Herren hade prövat Sin tjänares trohet och hans kärlek till det felande, otacksamma folket, och Moses hade utstått prövningen på ett värdigt sätt. Hans intresse för Israels barn härrörde icke från någon egennyttig bevekelsegrund. Guds utvalda folks välgång låg honom närmare om hjärtat, än personlig ära, den var kärare än förmånen, att bli stamfader för ett mäktigt folk. Gud fann behag i hans trohet, hans hjärtas anspråkslöshet och hans rättskaffenhet, och Han gav honom, som en trogen herde, det stora uppdraget, att leda Israel till det utlovade landet.