När Moses efter sin återkomst till lägret uppträdde inför upprorsmakarna, jämförde de hans stränga tillrättavisningar och den förtrytelse han visade, då han slog sönder de heliga lagtavlorna, med hans broders behagliga tal och värdiga uppförande, och de hyste sympati för Aron. Han sökte att rättfärdiga sig själv, genom att skjuta skulden på folket för sin svaghet i att tillfredsställa dess fordringar. Icke desto mindre beundrade folket hans saktmod och tålamod. Men Gud betraktar inte saker och ting, såsom människan gör. Arons eftergivna ande och hans önskan, att behaga, hade bländat hans syn, så att han inte kunde fatta gräsligheten av det brott, som han understödde. Hans handlingssätt, i det att han medverkade till Israels barns synd, bragte tusentals personer om livet. Vilken motsats till detta var inte Moses' handlingssätt – medan han troget verkställde Guds straffdomar, visade han, att Israels välgång var kärare för honom, än hans egen framgång, ära eller liv!