Fastän Gud hade beviljat Moses' bön om, att skona Israels barn från att utrotas, skulle likväl deras avfall bli fullständigt bestraffat. Laglösheten och uppstudsigheten, som Aron tillåtit dem att hänge sig åt, skulle – om detta onda inte skyndsamt undertrycktes – urarta till en sådan gudlöshet, som skulle komma att störta hela folket i oundvikligt fördärv. Genom allvarlig stränghet måste det onda skaffas bort. Moses ställde sig i porten till lägret och ropade till folket: "'Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!'" De, som inte hade deltagit i avfallet, skulle ställa sig på Moses' högra sida, och de, som varit brottsliga, men ångrat sig, på den vänstra. Befallningen åtlyddes. Det visade sig, att Levis stam ej hade deltagit i avgudens tillbedjan. Det fanns många ur de andra stammarna, som hade syndat, men som nu tillkännagav sin ånger. Ett stort sällskap, huvudsakligen av det blandade folket, som hade yrkat på, att kalven skulle förfärdigas, fortsatte likväl hårdnackat med sitt uppror. Moses befallde nu i "Herrens, Israels Guds", namn dem, vilka stod på hans högra sida och som ej befläckat sig med avguderiet, att ta sina svärd och döda alla, som framhärdade i upproret. "Den dagen föll omkring 3 000 män av folket." Ledarna i gudlösheten blev förgjorda, utan hänsyn till deras ställning, släktskaps- eller vänskapsförhållanden; men alla, som ångrade och ödmjukade sig, blev skonade.