Gud ansåg ej hans begäran vara förmäten och tillrättavisade honom ej därför, utan Han svarade honom nådigt: "'Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig". Ingen människa kan i detta dödliga tillstånd betrakta Guds härlighet i dess glans och leva; men Moses fick löfte om, att han skulle få se så mycket av Guds härlighet, som han kunde uthärda. Han blev åter uppkallad på berget, och då tog den hand, som hade gjort världen - den hand, som "flyttar berg innan de vet vad som sker" (Job 9:5) – denna varelse av stoft, denne store troshjälte och ställde honom i en skreva i berget, medan Guds härlighet och all Hans godhet gick förbi honom.