Adam såg sorgsen ut. Han tycktes vara förbluffad och oroad. På Evas ord svarade han, att det här måste vara fienden, som de varnats för. Guds dom löd, att hon måste dö. Hon, i sin tur, manade honom enträget, att smaka och upprepade ormens ord om, att de visst inte skulle dö. Hon resonerade som så, att eftersom hon inte fysiskt kände av Guds misshag, måste ormen ha rätt. Snarare erfor hon en ljuvlig, uppiggande känsla, som fick det att bubbla av nytt liv i hela kroppen. Eva trodde sig uppleva detsamma som de himmelska budbärarna.