Adam förstod, att hans följeslagerska hade överträtt Guds bud och förkastat det enda förbud, som hade blivit ålagt dem, för att prova deras trohet och kärlek. En häftig strid pågick i hans sinne; han var bedrövad över, att Eva hörsammat frestarens röst. Men nu hade handlingen blivit utförd, och han måste skiljas från henne, vilkens sällskap hade varit hans glädje. Hur skulle han kunna uthärda det? Adam hade åtnjutit Guds och heliga änglars sällskap, han hade sett Skaparens härlighet. Han uppfattade den härliga framtid, som väntade människorna, bara de ville förbli trogna mot Gud. Men fruktan för, att förlora den enda gåva, som i hans ögon var av mer värde än allt annat, kom honom att glömma alla dessa välsignelser. Kärlek, tacksamhet, trohet mot Skaparen – allt var underlägset hans kärlek till Eva. Hon var en del av honom själv, och han kunde ej uthärda tanken på skilsmässa från henne. Han tänkte inte på att samma oändliga kraft, som av markens stoft hade skapat honom, ett levande skönt väsen, och av kärlek givit honom en följeslagerska, kunde ersätta hennes plats. Han beslöt sig för att dela hennes öde; om hon måste dö, skulle han dö med henne. Kanhända, tänkte han, att ormens ord ändå var sanna? Eva stod framför honom lika skön och synbarligen lika oskyldig, som hon var, innan hon syndade. Hon uttryckte ändå större kärlek till honom, än förut. Inget tecken på död syntes hos henne, och han bestämde sig för att trotsa följderna. Han tog frukten och åt den skyndsamt.