Skådebrödet lades upp inför Herren som ett beständigt offer och tillhörde alltså det dagliga offret. Det kallades för skådebröd eller "närvarons bröd", emedan det alltid var inför Herrens ansikte. Det betecknade ett erkännande av människans beroende av Gud för både timlig eller materiell och andlig näring, och att denna erhålls blott genom Kristi medling. Gud hade i öknen bespisat israeliterna med bröd från himmelen, och de var ännu beroende av Hans frikostighet både för det timliga goda och för andliga välsignelser. Både mannat och skådebrödet hänvisade till Kristus, det levande brödet, som alltid träder fram inför Guds ansikte för oss. Han Själv sade: "Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen." Johannesbrevet 6:48-51. Ren rökelse lades på brödet, och när kakorna togs bort på Sabbaten och ersattes med färska, brändes rökelsen på altaret som ett minnesoffer åt Herren.