Viktiga sanningar rörande försoningen blev genom denna årliga tjänst framställda för folket. Syndoffren, som bars fram under året, utgjorde ställföreträdare för syndaren. Men offrets blod hade inte fullt försonat synden. Det var blott ett medel, genom vilket synden flyttades till helgedomen. Genom att offra blod, erkände syndaren lagens myndighet, bekände han eller hon sin synd och tillkännagav sin tro på Honom, som skulle ta bort världens synder; men personen var inte helt och hållet befriad från lagens fördömelse. Sedan översteprästen hade tagit ett offer för menigheten på försoningsdagen, gick han in i det allra heligaste med blodet och stänkte det på nådastolen över lagtavlorna. Därigenom blev lagens anspråk på syndarens liv tillfredsställt. Sedan tog prästen i sin befattning som medlare synderna på sig själv, och då han lämnade helgedomen, bar han Israels brottslighet med sig. Vid ingången till tabernaklet lade han sina händer på syndabockens huvud och bekände över den "israeliternas alla missgärningar och brott, alla deras synder" och lade dem på bockens huvud. Och när bocken, som bar synderna, sändes bort, ansåg man, att de för evigt blivit skilda från folket. Sådan var tjänsten, som förrättades som "en avbild och skugga av de himmelska tingen." Hebréerbrevet 8:5 [King James Version + Bibel 2000].