Näst efter Moses och Aron, hade Nadab och Abihu innehaft den högsta rangen ibland Israels folk. De hade blivit synnerligen ärade av Gud, genom att de, tillika med de sjuttio äldste, fick skåda Hans härlighet på berget. Men deras överträdelse kunde ändå icke ursäktas eller överskylas, utan den var på grund därav så mycket större. Personer, som har erhållit stort ljus, eller liksom Israels furstar varit på berget och haft förmånen, att få tala med Gud och vistas i Hans härlighets ljus, bör inte inbilla sig, att de sedan kan synda i trygghet, eller att Gud inte tänker bestraffa deras orättfärdighet, eftersom de blivit ärade på ett sådant sätt. Detta är ett farligt bedrägeri. Ett stort ljus och stora förmåner fordrar som erkänsla motsvarande dygd och helighet; och Gud kan inte erkänna något annat. Stora förmåner eller välsignelser borde ej leda till en känsla av säkerhet eller bekymmerslöshet, eller ge frihet till att synda, och mottagarna bör inte tro, att Gud ej skall vara nogräknad med dem. Alla förmåner, som Gud har givit, är ämnade att inge mera allvar, nit och kraft hos människan för verkställandet av Hans heliga vilja.