Men det onda blev snart värre än förut. I stället för att denna förskräckliga straffdom ledde de överlevande till att ödmjuka och bättra sig, tycktes den blott föröka deras knot. På alla håll samlade folket sig vid ingångarna till sina tält, grät och jämrade sig. "Hopen av löst folk som följde med blev allt mer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: 'Om vi bara hade kött att äta! Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.'" På detta sätt visade de sitt missnöje över den föda, som deras Skapare försåg dem med. Likväl hade de ständiga bevis på, att den var lämpad efter deras behov; ty det fanns inte en sjuk person i någon stam, oaktat de svårigheter de måste utstå.