Moses blev modfälld. Han hade bett, att Israel inte skulle bli förgjort, även om hans egna efterkommande annars kunde bli ett stort folk. På grund av sin kärlek till dem, hade han anhållit om, att hans namn skulle strykas ur livets bok, hellre än att de skulle omkomma. Han hade vågat allt för deras skull, och detta var den tack han fick därför. De hade anklagat honom för, att vara orsaken till alla deras svårigheter, även deras inbillade lidanden, och deras skändliga knot gjorde den börda av omsorg och ansvar, under vilken han sviktade, dubbelt så tung. I sin nöd kände han sig frestad, att även misstro Gud; och hans bön lät nästan som en klagan. "'Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? . . . Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga 'Ge oss kött att äta'? Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig."