Moses insåg betydelsen av det stora verk, som blivit anförtrott honom, bättre än någon annan människa hade gjort. Han kände sin egen svaghet och sökte råd hos Gud. Aron satte högre värde på sig själv och hade mindre förtroende för Gud. Han hade visat sig oduglig, att bära stort ansvar, och han visade sin svaga karaktär, då han nesligt efterkom folkets önskan, att göra det en avgud vid Horeb. Men Mirjam och Aron lät sig bedras av sin avundsjuka och äregirighet och glömde detta. Gud hade högt ärat Aron, genom att han och hans familj fick bekläda det heliga prästämbetet; men även detta ökade nu hans begär efter självupphöjelse. "De sade: 'Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.'" De ansåg sig vara lika mycket gynnade av Gud och tyckte, att de var berättigade till en likadan ställning och myndighet.