Moses uthärdade dessa klagomål under tystnad. Den erfarenhet, som Moses förvärvat sig under de år han arbetade och väntade i Midjan – den anda av ödmjukhet och långmodighet, som där utvecklades – hade förberett honom på, att med tålamod möta folkets otro och knot samt stoltheten och avundsjukan hos dem, som borde ha varit hans trogna hjälpare. Moses var "en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden", och detta är orsaken till, att han fick mer gudomlig vishet och ledning än alla andra. Skriften säger: "Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg." Psaltaren 25:9. Herren leder de saktmodiga, emedan de är läraktiga, villiga att ta emot undervisning. De önskar uppriktigt, att lära känna och att göra Guds vilja. Frälsarens löfte lyder: "Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud". Johannesevangeliet 7:17. Och Han säger genom aposteln Jakob: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om." Jakobsbrevet 1:5. Men detta löfte gäller blott dem, som är villiga att lyda Herren i allting. Gud tvingar icke någons vilja och kan därför ej leda dem, som är alltför stolta, för att låta sig undervisas och som vill gå sina egna vägar. Angående den tvehågsne – den, som föreger sig göra Guds vilja, medan han följer sin egen – heter det: "En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren." Jakobsbrevet 1:7.