I sitt betryck och sin förlägenhet "föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den församlade israelitiska menigheten". De visste ej, vad de skulle göra, för att hindra dem från, att utföra sitt förhastade och hädiska beslut. Kaleb och Josua sökte att dämpa tumultet. De rev sönder sina kläder som tecken på sin sorg och förtrytelse samt rusade in bland folket och ropade högt, så att det kunde höras över hopens klagan och jämmer: "'Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett underbart land. Om Herren är tillfreds med oss kommer han föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. Göra bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!'"