Israels barn tycktes nu uppriktigt ångra sitt syndiga uppförande; men de sörjde mera över följden av det, än över sin otacksamhet och olydnad. När de märkte, att Herren icke ville mildra Sitt påbud, fick deras egensinne åter överhanden, och de förklarade, att de inte tänkte återvända till öknen. Gud satte deras förmenta undergivenhet på prov, då Han befallde dem, att dra sig tillbaka från sina fienders land, och Han visade, att den inte var äkta. De visste, att de hade begått en stor synd, då de lät sina hetsiga känslor behärska sig och sökte döda de spejare, som hade uppmanat dem att lyda Gud. Dock förskräcktes de blott över, att de gjort ett stort misstag, vars följder skulle bli olycksbringande för dem själva. Deras hjärtan var oförändrade, och de behövde bara en annan förevändning, för att åstadkomma ett liknande utbrott. En sådan fick de även, när Moses, enligt Guds förordning, befallde dem, att gå tillbaka till öknen.