Påbudet, att Israel inte skulle få gå in i Kanaan på fyrtio år, var ett bittert slag för Moses och Aron, Kaleb och Josua; men de underkastade sig likväl det gudomliga beslutet, utan att knota. Men de, som hade klagat över Guds handlingssätt mot dem och försäkrat, att de ville återvända till Egypten, grät och sörjde storligen, när välsignelserna, som de hade föraktat, togs ifrån dem. De hade klagat utan orsak; men nu fick de skäl för att gråta. Hade de sörjt över sin synd, när den korrekt framställdes för dem, skulle detta påbud aldrig blivit givet. Emellertid sörjde de över straffet, och denna sorg var inte ånger och kunde inte åstadkomma en förändring i deras dom.