Trots att deras hjärtan var oförändrade, hade de likväl blivit påverkade till, att bekänna det syndiga och dåraktiga i sitt uppror, som följde på kunskaparnas berättelse. De insåg nu värdet av den gåva, som de på ett så förhastat sätt hade bortkastat; och de erkände, att det var deras egen otro, som hade utestängt dem från Kanaan. "'Vi har syndat", sade de. Sålunda erkände de, att felet låg hos dem och inte hos Gud, som de så nesligt hade beskyllt för, att ha försummat att uppfylla Sitt löfte till dem. Fastän deras bekännelse inte berodde på verklig ånger, var den likväl ett bevis på, att Gud hade behandlat dem rättvist.