Scenen förändrade sig nu. Hopp och mod gav vika för feg förtvivlan, då spanarna uttalade sina tvivlande och klenmodiga hjärtans känslor, som blivit ingivna av Satan. Deras otro kastade en dyster skugga över menigheten, och man glömde Guds stora makt, som så ofta blivit uppenbarad till fördel för det utvalda folket. Man tog sig ej tid till, att överväga förhållandet. Israeliterna besinnade inte, att Han, som fört dem så långt, förvisso skulle ge dem landet. De erinrade sig inte, hur underbart Gud hade befriat dem från deras förtryckare, då Han banade en väg genom havet för dem och förgjorde Faraos förföljande här. De förbisåg Gud och uppförde sig, som om de måste helt och hållet lita på sin vapenmakt.