Folket var hopplöst och förtvivlat och uppstämde ett klagorop, som blandade sig med de knorrandes röster. Kaleb insåg faran, och då han alltid var angelägen om, att försvara Guds ord, gjorde han allt han kunde, för att motverka sina otrogna medhjälpares onda inflytande. Folket blev stilla ett ögonblick, för att lyssna till hans hoppingivande och uppmuntrande ord rörande det goda landet. Han motsade icke det, som hade blivit sagt, att murarna var höga och kananéerna mäktiga; men Gud hade lovat att ge Israel landet. "'Låt oss dra ut och erövra det'", påyrkade han. "'Vi rår på dem.'"