Nu bröt hela menigheten ut i klagorop, och folket grät natten igenom. Öppet uppror ägde strax rum; ty Satan fick obehindrat råda, och israeliterna tycktes ha blivit berövade sitt förnuft. De förbannade Moses och Aron, medan de glömde, att Gud hörde deras hädiska tal och att Hans Ängel i molnstoden skådade deras förskräckliga utbrott av vrede. De utropade med häftighet: 'Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! Sedan riktade de sin anklagelse mot Gud: Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?' Och de sade till varandra: 'Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.' De anklagade alltså inte bara Moses för bedrägeri, utan även Gud Själv, eftersom Han lovat dem ett land, som de inte kunde ta i besittning. Och de gick så långt i sitt uppror, att de tillsatte ett överhuvud, som skulle föra dem tillbaka till det land, där de levat i träldom och nöd och från vilket den Allsmäktiges starka arm hade befriat dem.