De tillämpade alltså på det land, där de varit i träldom, samma språk, med vilket Herren beskrev det utlovade landet. De beskyllde Moses för, att han föregav sig stå under gudomlig ledning, för att kunna upprätthålla sin myndighet; och de förklarade, att de inte längre ville låta sig ledas omkring som blinda män, än mot Kanaan, än mot öknen, såsom bäst motsvarade hans äregiriga avsikter. Sålunda blev han, som hade varit lik en öm fader och en tålmodig herde, skildrad som en grym tyrann och maktsjuk inkräktare. De tillskrev honom skulden för sin uteslutning från Kanaan, vilket var ett straff, som pålades dem på grund av deras egen synd.